I söndags var Annika och jag i Globen för att se Depeche Mode. Konserten var helt ok och får betyget 3 av 5, av mig. Vi satt långt upp på ena långsidan och därifrån är det inte så lätt att få bra bilder. Jag lyckades dock filma ett par låtar så kolla gärna på klippen om du är intresserad.
2006 såg jag Depeche Mode två gånger (Globen och Stadion) och därifrån har jag bättre bilder (klicka på länkarna för att se dessa bilder).
Om en vecka släpps Depeche Modes nya album “Sounds of the Universe”. Från och med i dag kan vi som är premium-kunder hos Spotify lyssna på albumet.
Klicka här för att lyssna eller här för att bli premium-kund för 99 spänn i månaden.
Depeche Mode, för första gången på en utomhusarena i Sverige. Upplägget såg lysande ut på förhand och jag blev verkligen inte besviken när det var klart. Depeche levererade med råge och jag fick samma känsla som jag brukar få när jag ser konsertfilmen “101“. Magiskt bra alltså. Arenarock med närvaro, nerv och tryck.
Konserten började lite tvekande men det tog sig snabbt. Femte låten var “Walking in my shoes” och då kom arenarocken fram i sin fulla prakt. När de sedan kör “Stripped” i den råa liveversionen från “101” är jag helt med i matchen. “John the revelator” var urbra och hård som fan. Underbart tryck och ös helt enkelt.
När det var dags för extranummer så plockade de fram en fantastisk version av “Shake the disease” där Martin enbart ackompanjeras av ett enkelt piano. Mycket starkt och kanske kvällens bästa låt. Trodde man. Men icke. De avslutar med ovanliga “Photographic” som får Stadion att explodera och finalklassikern “Never let me down” där Dave röjer järnet med publiken.
En helt underbar konsert som jag ger 4 av 5 i betyg. En starkare inledning och 25-30 minuter extra hade kunnat ge en femma.
» På Flickr finns 36 bilder från Humlegården och Stadion
» Expressens Anders Nunstedt gav 4 getingar
» DNs Fredrik Strage skriver om 101an i Pasadena