Jag har precis sett Metallica-dokumentären “Some kind of monster” och är faktiskt rätt tagen och mycket imponerad. De har verkligen gått igenom ett helvete genom åren. Och inte bara en gång.
Dokumentären börjar med att Metallica samlas för att påbörja arbetet med en ny skiva och filmen var egentligen tänkt som en promofilm för skivan. Arbetet är dock inte problemfritt och en psykolog anlitas för att via gruppterapi hjälpa bandet på vägen. Efter ett tag avbryts allt arbete i nästan ett år och sångaren James Hetfield lägger in sig för rehabilitering.
“Some kind of monster” är en mycket utlämnande film och man känner verkligen att man kommer under ytan på bandet och kan samtidigt känna ångesten i hela kroppen. Metallica ger dock aldrig upp och slutligen blir skivan verklighet, de rekryterar en ny basist och ger sig ut på turné igen.
Jag är inget hardcore Metallica-fan men tycker ändå filmen var otroligt bra. Mycket sevärd!
Efter att ha sett filmen så får jag mycket större förståelse för processerna som världens största rockband måste gå igenom. Det är säkert på liknande sätt även för andra band. Inte med allt bråk och psykologhjälp kanske, men ändå.
Jag är otroligt glad att jag har sett Metallica live. Det gjorde jag på Roskilde 2003. Här är två bild jag tog då.
Köp “Some kind of monster” hos tex. Discshop.
Some kind of Monster är riktigt, riktigt bra och även för ett “ickefan”. Är man intresserad av musik och skapandeprocesser så är det en grym rulle.