Nu är en era slut. Bush har flyttat från Vita huset och Letterman har därmed tvingats lägga ner det mycket uppskattade inslaget “Great Moments in Presidential Speeches” där de så gott som varje vecka har drivit med Dubyas alla floppar i talarstolen.
Här är det sista inslaget någonsin:
httpvh://www.youtube.com/watch?v=KogebxJkHig
Vi började den tredje dagen med att promenera längs nionde avenyn ner till 3e gatan till Cheyenne diner som är en klassisk dygnetruntöppen diner av det gamla fina slaget (sida med gamla diners i NYC). Den är en liten favorit då jag käkade där två gånger när jag var här i somras. Jag valde en stadig amerikanske frukost med bacon, äggröra och pannkakor samt ett glas färskpressad apelsinjuice. Mycket smaskigt!
Efter den sena frukosten tog vi tuben upp till 70e gatan där vi besökte The Dakota Building som ligger på 72a gatan precis väster om Central Park. Det var här John Lennon och Yoko Ono bodde från 1973 till 1980 då John blev mördad utanför huset. Yoko har fortfarande en lägenhet i huset och hon fyllde faktiskt 75 år i måndags. Ett stenkast från huset, in i Central Park, ligger Strawberry Fields som är minnesplatsen över John Lennon. En fin och fridfull plats som fick bli början på vår dag i Central Park. Vi promenerade norrut utmed The Lakes strandkant och kom så småningom fram till Belvedere Castle som är ett mycket gulligt och litet slott. Vi träffade guiden Yvonne som kom från Sverige men bor i New York sedan över 50 år. Hon pratade mycket god svenska och vi fick en trevlig pratstund och lite fina tips samt den bästa kartan över Central Park (tillverkades tydligen inte längre). Vi fortsatte ner till Swedish Cottage där man kan kolla på Pippi som marionetteater om man vill. Nu började klockan närma sig 14 och det var tid att bege sig ner mot Ed Sullivan Theater för att hämta biljetterna till eftermiddagens tv-inspelning. Vi passerade Apple Store på Fifth Avenue och pep in och köpte tre iPhones. En till Annika, en till Jeroen och en till Jeroens kollega Kajsa. Passade även på att klämma och känna lite på MacBook Air och den var helt fantastiskt lätt och tunn! Habegäret är stort!
Promenaden fortsatte längs 5th Ave. och helt plötsligt såg vi en guldglänsande entré. Det var Trump Tower. Vi gick in och kollade på 80-talslyxen innan vi skyndade vidare mot Ed Sullivan Theater. Ett lunchstopp på en brittisk pub mättade våra magar, men gav tyvärr ingen vidare kulinarisk upplevelse. Blä.
Väl framme vid EST så ställde vi oss i den korta kön och väntade. Ganska snart kom killen som gett mig biljetterna fram och snackade då han kände igen mig. Vi berättade att vi var från Sverige och ofta kollade på The Late Show. Han och hans kollega såg våra påsar från Apple Store och det blev lite snack om iPhonen. Detta trevliga lilla snack lede fram till att vi fick VIP-biljetter. De ville ha glada och leende gäster längst fram i publiken. Det lät ju lovande. Efter en kvarts köande fick vi så våra biljetter med den blå lilla VIP-markeringen på och ombads att komma tillbaks om 25 minuter. Eftersom det var ganska kallt så satte vi oss på Starbucks och väntade. Tillbaka utanför teatern så fick vi vnta lite innan vi blev insläppta i foajen och instruerade av de hyperleende medarbetarna att vi skulle le mycket och applådera ännu mer under hela showen. När vi blev insläppta i studion hade vi sån tur att vi fick sitta på främsta raden på de absolut bästa platserna i lokalen. Allt flöt på väldigt bra och jag blev imponerad av att se hur effektivt och väloljat hela produktionen jobbade. En uppvärmare kom ut och körde en stunds stand up och sen kom Dave ut och snackade lite med publiken och fick en fråga om han skulle gå på kvällens konsert med Foo Fighters. Jodå, det skulle han. Han skulle komma tidigt och bli plakat, hävdade han. Häftig känsla att vara 4 meter från en så stor idol! Sen började själva inspelningen och det var väl ingen höjdare direkt. Inga supergäster och inte så intressant musikinslag heller. Jag tror dock att det blir mycket bättre i tv så det ska bli spännande att se. Jag är nog med en liten stund under det avslutande musikinslaget av den där artisten jag aldrig hört talas om. Jag satt rak i ryggen och viftade med armarna för att synas i rutan när de körde med kamerakranen över våra huvuden. Tror jag lyckades :) Efter showen köpte jag pliktskyldigt lite Letterman-souvernirer i CBS-butiken och konstaterade att Rupert Jees lilla Hello deli tyvärr var stängd.
Kvällen avslutades senare med middag och skumpa uppe i New Yorks enda roterande skybar, The View, på Marriott Marquis som ligger rakt över gatan från vårat hotell. Verkligen inget fancy ställe till inredningen sett men utsikten kompenserade gott och väl. Vi käkade både deras middags- och efterrättsbuffé (som hade en chokladfontän!!).
PS. Jag har precis uppdaterat texten om dag 2 – läs här. DS.