Jag ska nu berätta historien om vår resa till Kiev, Tjernobyl och Pripjat. Allt detta ligger i Ukraina för den som inte känner till det och resan ägde rum 2008.

Större karta

Resan till Kiev
Vi började med att flyga ned till Kiev med flygbolaget Aerosvit. Resan ner gick helt utan problem och det bjöds på vodka till maten. En lovande start tyckte jag, Wille och Roger och tog in en rejäl mugg var. På flygplatsen möttes vi av en kille med en stor skylt som lydde “Wille Wilhelmsson”, rätt stavat och allt. Vi hängde med honom och han körde oss in till Kiev. Utefter vägen in mot stan kunde man se vakter stå i skogsbrynet. Vi fattade nog aldrig vad dom vaktade, men det kändes som att man var i en väldigt militär öststat. Vår fördom om Kiev var nog att det skulle vara en grå, fattig gammal öststatsstad. Gissa om vi hade fel!

På plats i Kiev
Lägenheten vår chaufför körde oss till var en stor och modern fyra mitt i stan. Där fanns alla bekvämligheter och skinnsoffa även i köket. Lite öst och mycket väst alltså. Det första vi gjorde när vi installerat oss var att gå iväg till närliggande Mandarin Plaza där det var lyxshopping som gällde. Som NK ungefär. I botten fanns det en stor matbutik med mycket bra utbud.

Ölhyllorna (vårt mål) var välfyllda med massor av ölsorter för 3-4 kronor flaskan. Wille hittade en speciell öl för 34 kronor flaskan. Mitt i butiken fanns en bar där man kunde slå sig ner och röka en cigarr om man ville. Självklart passade vi på att ta seden dit man kommer. Efter att ha släpat hem all öl och proppat kylen full så var vi ganska hungriga. Vi gick ut och letade efter något lämpligt ställe och hamnade på Arena som låg inne i Mandarin Plaza-komplexet. Arena bestod av ett antal barer, kasino och nattklubb. I den nedre baren tillverkade dom sitt eget öl och serverade mycket god mat. Vi blev inte så långvariga eftersom vi skulle upp tidigt och åka till Tjernobyl.

På vägen till lägenheten såg vi en “bap” i en källare och kunde inte motstå lockelsen av ännu ett par öl. I den här källarbaren träffade vi Igor och Nadja, två trevliga Kievbor som vi snackade lite skit med i någon timme. Välfyllda rullade vi hem de 100 metrarna till lägenheten.

Olyckan 1986
Den 26 april 1986 exploderar reaktor fyra i kärnkraftverket i Tjernobyl. Orsaken till olyckan var enligt Wikipedia “en kombination av dels reaktortypens bristfälliga konstruktion, dels operatörsfel. Operatörerna stängde av flera säkerhetssystem helt i strid med gällande regler.” Detta gjorde dom för att genomföra ett test, som bevisligen gick helt åt helvete. Effekten i reaktorn steg till över 100 gånger normal effekt. Detta resulterade i två explosioner som fick reaktorkärnan att flyga 30 meter upp i luften och därefter landa på sniskan i reaktorn. Själva reaktorkärnan väger över 2000 ton så man kan lätt förstå vilka enorma krafter det handlar om. Vid explosionerna förstördes reaktorn samt delvis själva reaktorbyggnaden och taket.

Ett moln med mycket radioaktiva partiklar (bland annat jod och cesium) steg upp från reaktorn, ut i atmosfären och blåste iväg åt nordväst över bland annat öst-, väst- och nordeuropa samt Sovjetunionen och östra Nordamerika. För Sveriges del innebar det radioaktivt nedfall över främst Gävleområdet.

Explosionerna medförde kraftiga bränder inne i reaktorbyggnaden som bekämpades av ett hundratal hjältar till brandmän. Utan deras insatser hade katastrofen kunnat bli ännu värre. De första brandmännen som anlände till olycksplatsen visste inte att det var reaktorn som brann utan trodde att det bara var en “vanlig” brand i taket. Den första styrkan leddes av löjtnant Vladimir Pravik. Han dog kort efter olyckan, den 9 maj 1986. Bränderna i byggnaden kunde slutligen släckas vid 5-tiden på morgonen, 3,5 timmar efter olyckan, men branden i reaktorns grafit fortsatte i två veckor och under den tiden fortsatte spridningen av radioaktiva ämnen från reaktorhärden. Den utdragna branden var den huvudsakliga orsaken till att olyckans effekter fick så enormt stor geografisk spridning. De radioaktiva partiklarna steg högt upp i luften och spreds över det stora området med vinden.

Dagstripp till Tjernobyl och Pripjat
Vi blev hämtade vid 8-tiden av en chaufför och en guide i en VW-buss. Guiden hette Sergei och snackade bra engelska. Sergei jobbade på det statliga företaget “Agency Chornobylinterinform” som är “The Agency of information, international co-operation and development”. Dvs. de ansvarar bland annat för officiella besök inne i den avspärrade zonen som sträcker sig tre mil runt kärnkraftverket. Det är förbjudet med turism inne i zonen, men som officiell besökare till Agency Chornobylinterinform så går det bra att besöka området tillsammans med en guide efter att man ansökt, blivit godkänd och betalat en rejäl slant. Färden mot zonen gick i bakfyllans tecken men Sergei undehöll oss med lagom stora kunskapsblock hela tiden.

Vid tremilsgränsen fick vi gå ur bussen och visa upp pass som nogrannt kollades mot de listor som vakterna hade. När allt var ok så öppnade dom bommarna och släppte in oss. Inne i zonen ser man nästan inga människor och knappt några hus heller. De hus som finns längs vägarna har till stor del gömts i den vegetation som fått härja fritt i 22 år utan mänsklig påverkan. På vissa ställen pekade Sergei och vi kunde se resterna av byar inne bland träden. Det finns också en del byar som helt har skövlats och begravts i stora jordhögar för att på så sätt minska strålningen. En typ av sanering alltså. Det finns även en inre zon vid enmilsgränsen och där kollade de också papper innan vi fick komma in.

Stopp i staden Tjernobyl
Vårt första stopp blev staden Tjernobyl som ligger ca 14 km söder om själva kärnkraftverket. Där fick vi besöka Sergeis kontor och han berättade att det nu bodde upp till 4000 personer i staden, men bara under tiden de arbetade med olika uppdrag inne i zonen. Inga permanentboende är tillåtna inne i zonen men det finns ungefär ett hundratal personer som flyttat tillbaks in i zonen efter evakueringen och myndigheterna har låtit dom stanna. Eftersom det bor folk i Tjernobyl så finns det behov av underhåll av hus och infrastruktur men man vill inte gräva i marken för då kommer radioaktivt damm att frigöras. Resultatet har blivit att alla nya rör har dragits ovan jord.

På kontoret fick vi titta på bilder och olika typer av kartor, bland annat en som visar hur mycket strålning det är i olika områden av zonen. Vi fick även skriva på ett papper där vi godkänner de regler som gäller i zonen. Efter detta var det dags att hoppa in i bussen igen och bege oss bort mot kärnkraftverket.

Kärnkraftverket
Första stoppet blev på ca 1500 meters avstånd där vi fick gå ur och fota och testa lite med strålningsmätaren. Höll man ut den i gräset så steg strålningen direkt. Det var fotoförbud när vi kom närmare kärnkraftverket så vi höll kamerorna långt från fönstrena så att ingen vakt skulle få för sig att vi fotade. När vi kommit runt till baksidan av reaktor fyra så var det okej att fota igen, men bara i en viss vinkel och inte närmare än den minnesstaty som fanns. Innan fotosessionen fick vi gå in i ett hus där en vänlig dam berättade väldigt initierat om olyckan och följderna. I huset fanns en modell av reaktor fyra och damen visade hur reaktorkärnan hade flugit upp 30 meter vid explosionen.

I rummet med modellen fanns ett stort fönster som vette mot reaktorn. Där fick man inte fota, men jag lånade guidens strålningsmätare och gick fram till fönstret. Den tjöt direkt. Strålningen var på ca 8 om jag minns rätt. I Sverige ligger normal bakgrundsstrålning på 0,1 så detta var alltså 80 gånger högre strålning. Värre skulle det bli…

Nu var det dags för fotosessionen ute vid minnesstatyn så vi fotade och filmade i ett par minuter. Helt overklig känsla att stå så nära centrum för den ofattbara katastrof som påverkat stora delar av Europa och ödelagt ett jätteområde i Ukraina. För att inte tala om alla mänskliga öden som påverkats så mycket av katastrofen. Men som sagt, värre skulle det bli…

Pripjat
Vi åkte nu vidare mot den helt övergivna staden Pripjat som byggdes 1970 för att husera alla som skulle arbeta vid kärnkraftverket. Här bodde 50.000 personer vid tiden för olyckan och staden var något av en mönsterstad enligt sovjetisk modell. Staden evakuerades först ett par dagar efter olyckan, men då gick å andra sidan evakueringen mycket fort. Hela staden tömdes på folk på bara några timmar med hjälp av 1.200 bussar. Invånarna fick bara veta att de skulle evakueras tillfälligt medan staden sanerades så ingen packade speciellt mycket saker. Evakueringen blev permanent och ingen tilläts återvända.

Första stoppet på väg mot Pripjat gjorde vi på en vägbro som erbjuder en fin utsikt mot kärnkraftverket. Det var hit många invånare från staden tog sig för att beskåda branden. Det visade sig bli ett ödesdigert val eftersom vinden låg på i riktning mot bron och de som stod här blev mycket hårt drabbade av strålningen.

Väl inne i staden parkerade vi bussen och gick på en lång promenad som började vid stora torget och fortsatte via kulturhuset, det tivoli som aldrig hann invigas, badhuset, en av stadens sex skolor och mängder av bostadshus. Mycket märklig känsla att besöka dessa platser och känna att det är helt öde.

Inte en människa så långt man kan se, annat än två andra besökargrupper. Det är ofarligt att gå omkring i Pripjat så länge man håller sig på asfalten och betongen, all grönska är radioaktiv. Detta beror på att det radioaktiva nedfallet har spolats bort från alla asfalt- och betongytor när det har regnat. Vi kände nog alla tre att det var en mycket märklig upplevelse att promenera omkring i Pripjat och se alla öde hus. Tyvärr finns inget av värde kvar i husen, allt är plundrat och länsat.

Red forest
Efter ett par timmar i den öde staden tog vi vår buss och körde tillbaka mot staden Tjernobyl under tystnad. Jag passade på att ringa hem till Annika och berätta lite kort om resan. Precis när jag lugnat henne och sagt att det inte är någon fara med strålningen så börjar strålningsmätaren tjuta utav bara helvete och vi ser hur den snabbt stiger upp på rekordnivåer. Den var upp på 18 och vände, det är alltså 180 gånger normal bakgrundsstrålning som finns överallt i världen. Detta var alltså inne i bussen. Hade man stannat och gått ut så hade strålningen varit ännu högre. Orsaken till denna strålningstopp var att vi just då passerade området som kallas “Red forest”. Ett radioaktivt moln landade här och färgade skogen röd. Av alla platser i zonen så är detta en av de mest förorenade. Skogen har skövlats och grävts ner, men strålningen är ändå väldigt hög och därför körde vi igenom området i ganska hög fart.

Skeppskyrkogården
Innan vi kom fram till Tjernobyl igen så tog vår guide oss ner till Tjernobyls gamla hamn. Där ligger nu en mängd gamla skepp och rostar. Alla är för strålskadade för att använda.

Femrätters middag
Tillbaka på Agency Chornobylinterinforms kontor fick vi först tvätta händerna innan vi kunde mäta oss i den enkla strålningsmätare som fanns. Den såg ut att vara från 50-talet. Efter detta bjöds vi på en riktigt rysk middag. Fem rätter som i stort var mycket goda, men lite konstiga med svenska ögon sett. Korvtallrik, ostöverbakad fisk, rotfruktssoppa och två olika efterrätter och till det en mörk söt dryck som smakade rök. Den tillverkades av torkad frukt berättade vår guide. Alla var mycket hungriga och törstiga eftersom det var förbjudet att äta, dricka och röka under vår tur till kärnkraftverket och Pripjat. Orsaken var att man skulle riskera att få in strålning i munnen om man råkat pilla på något med fingrarna.

Efter middagen var det åter uppsittning i bussen och hemfärd. Vid tremilsgränsen fick vi gå ur och testa oss i en större strålningsmätare, även den såg ut att vara från 50-talet. Alla klarade sig så vi kunde åka mot Kiev igen. Kvällen spenderade vi på Arena, samma ställa som kvällen innan, och det blev lite mat och några öl innan vi drog oss hemåt för att samla lite energi inför lördagens planerade rundtur i Kiev.

Rundtur i Kiev

Wille hade ordnat med en privatguidning av Kiev och vår guide hette Polina. Hon var en 22-årig student som gillade språk och därför hade lärt sig svenska. Efter några månader som utbytesstudent i Sverige så pratade hon nu mycket bra svenska. Hon släpade runt oss i kyrkor, kulturkvarter och så vidare. Wille konverserade hela tiden medan jag och Roger gick som två skuggor och var bakis-trötta.

Lunch intogs på ett ställe som nog var ett av Kievs bästa när det kom till inhemsk mat. Mycket gott och vi bjöds dessutom på underhållning av personalen. De sjöng och spelade flera gånger. Stället var mycket speciellt inrett. Såg ut som en gammal bondgård invändigt.

Efter maten gick vi bort till jättestatyn “Mother motherland” som mäter 102 meter (frihetsgudinnan mäter 93 meter) och syns från stora delar av Kiev. I anslutning till statyn finns massor av gamla krigsmonument som är riktigt pampiga och propagandamässiga.

Partykväll i Kiev
Lördagskvällen spenderade vi tillsammans med tre andra Svennar. Oscar hittade jag via hans hemsida Pripyat.nu (som numera redirectar till chornobyl.se) där jag hittade en bild till ett tidigare blogginlägg. Han hade med sig sin kompis Martin som precis som Oscar bor i Kiev. Sista deltagaren i festligheterna var Niklas som fått korn på oss via någon av Willes kontakter.

Vi körde lite fest i Niklas lägenhet och styrde sen kosan ut till en nattklubb. Där tillämpade dom systemet “Face control” som innebär att dom kan neka vem dom vill utan att behöva tala om varför. Jag var tydligen för ful för jag fick inte komma in. Vi åkte alltså vidare till nästa ställe där jag hade bättre lycka. Ett problem uppstod dock. Jag fick inte ta med mig min lilla pocketkamera in på klubben. Jag funderade lite på hur jag skulle lösa det och tog helt enkelt seden dit jag kommit och smög upp 100 pengar i handen på vakten. Sesam öppnade sig för mig och min kamera. Det blev en kul kväll :)

Jag kan verkligen rekommendera en resa till Kiev även om man inte vill besöka Tjernobylområdet. Kiev är numera en högst modern storstad som har mycket att erbjuda.

Fler bilder finns här:
Henriks bilder – Tjernobyl och Pripjat (Flickr)
Henriks bilder – Kiev (Flickr)
Rogers bilder (Flickr)
Willes bilder (Facebook)

Det finns även en del videoklipp som kanske kommer att publiceras i framtiden men med tanke på att det tog nästan tre år att publicera denna bloggpost samt bilderna, så lovar jag inget :)

I julas fick jag en helikopterlektion av Annika. Nu har jag genomfört den. Efter 30 minuter teori och sen fick jag sticka upp i en liten Robinson 22 Beta II och flyga i en halvtimme tillsammans med min lärare. Det var mycket kul och faktiskt inte så svårt som man kanske kan tro.

Jag fick sätta min lilla actionkamera på vindrutans insida så filmen nedan innehåller tyvärr inga direkta utsiktsbilder, men det var en fantastisk utsikt kan jag lova. Älskar verkligen att se Stockholm från ovan och om jag bara hade råd så skulle jag hyra en helikopter i en vecka och bara njuta av utsikten.

Här är själva flygrutten på ca 4 mil:

Här är en kort film från mitt äventyr:

Lite bilder finns på Flickr:

Vill ni också flyga? Kontakta Helikopter assistance.

Undrar du hur man manövrerar en helikopter? Kolla in detta stycke på Wikipedia.

Visste du att:
* En R22 kostar ca 1,5 miljoner kronor
* Ett privat-helikopter-cert går på en bra bit över 500.000 kr
* Efter 12 år eller 12.000 flygtimmar (vad som nu kommer först) är helikoptern förbrukad och man måste byta motor och nästan allt mekaniskt, kostnad runt miljonen
* Inne på Bromma finns fortfarande den första flygterminalen kvar (ser ut som ett stort plåtskjul). Det var därifrån de absolut första charterturisterna åkte (Jörnmark borde åka dit).

På Flightradar24.com kan man se hur flygtrafiken över Europa rör sig i realtid. Norra Europa är helt rensat på flygplan på grund av askmolnet från vulkanen Eyjafjallajökull.

Som ni kanske vet så pysslar jag sedan i somras med geocaching. Jag har sedan starten i juli hittat 85 stycken geocachar i två olika länder. Jag gillar geocaching eftersom det kombinerar så många saker jag gillar. Kartor, teknik, naturen, möjligheten att se nya ställen och statistik.

Nu har jag upptäckt Gowalla som är en applikation till iPhonen. Med Gowalla så ska man liksom i geocaching upptäcka nya platser och logga att man varit där. I båda “grenarna” kan man skapa nya platser och lämna små skatter till nästa person som kommer till en plats. Grejen med Gowalla är att allt sker virtuellt. Det finns inga fysiska “skatter” att hitta utan man måste ta sig till en plats för att applikationen ska godkänna (via GPSen) att man loggar sitt besök (checkar in kallas det för i Gowalla).

Gowalla är snyggt, smart och roligt – testa nu!

Mitt användarnamn är “henke”, adda mig gärna som vän i Gowalla.

I och med att min nya iPhone 3G S har en bra GPS och även inbyggd kompass så tänkte jag att det var läge att testa det här med geocaching. Vad är då geocaching? Så här skriver dom på Geocaching.se:

Geocaching är en sport för alla som äger en bärbar GPS-enhet. Man kanske kan kalla det för en modern version av gömma nyckeln eller skattjakt. Någon gömmer en burk eller liknande någonstans, med en loggbok och en penna som viktigaste innehåll. Sedan publicerar man så noggranna koordinater som möjligt, ibland tillsammans med ledtrådar, på en webbplats på Internet. Intresserade kan sedan leta upp geocachen och anteckna sig i loggboken.

Låter väl kul? Dessutom påminner det mig lite om min gamla sport orientering som jag inte ägnat mig åt på minst 15 år. Kanske blir till att ta upp den grenen någon gång i framtiden?

Hur gör man då? Jo, man registrerar sig på Geocaching.com (inte att förväxla med .se) och det är helt gratis. Sen kan man leta upp en cache i sitt närområde och börja leta med hjälp av koordinaterna man hittade på sajten.

Extra smidigt blir det om man köper en liten app till sin iPhone. Den kostar 75 kronor och jag tycker det var väl värda pengar. Det är en riktigt bra app faktiskt. När man hittat en cache så loggar man den dels via den papperslogg som finns i gömman och dels via appen i telefonen. När man sen kommer hem så går man in på sajten och överför sina mobilnoteringar till sajten.

I dag lyckades jag hitta fem olika cachar. Väldigt kul!

Man kan ägna sig åt geocaching över hela världen. På Geocaching.com finns det i dag 18.959 registrerade geocachar i Sverige.

Här har jag skapat en kartsida där jag kommer att lägga in de cachar jag har hittat.

Jag har lagt upp några bilder på Flickr. I albumet Geocaching-premiär kan man se hur en öppnad cache kan se ut.

Efter ett par dagar i Borneos djungel är vi nu tillbaka i civilisationen igen. Här kommer en reserapport av det vi hunnit med än så länge på vår bröllopsresa.

Dag 1
Efter en sjukt jobbig flygresa med många timmars försening redan från start så anlände vi till slut i hettan (38 grader varmt och sjukt fuktigt) i Kota Kinabalu på Borneos västkust. Checkade in på D’Borneo Hotel som var helt ok men inget extra. Jo, gratis wifi hade dom. Vårt bagage var försenat och dök upp först 8 timmar efter oss. Surt men Malaysia Airlines gjode så gott de kunde för att underlätta för oss. Jag hade under sista flighten från Kuala Lumpur drabbats av magsjuka och för första gången i livet fått använda en spypåse på planet. Tabletterna med Imodium låg i det försenade bagaget så vi gav oss ut för ett snabbt besök till närmaste varuhus där vi köpte svarta stora piller och små gröna piller. Spydde upp båda varianterna efter en kvart. Kul var det inte och jag hade god lust att ta första bästa JAS-plan hem till min säng på Östgötagatan. Annika spenderade kvällen med att kolla på film på datorn medan jag sov/bajsade/spydde om vartannat.

Dag 2
Tabletterna med Imodium hjälpte snabbt och jag var tillbaka till 70% kapacitet redan vid lunchtid. Vi tog oss bort till en resebyrå för att boka någon typ av utflykt. Det slutade med att vi valde en resa med tre dagar och två nätter i djungeln på andra sidan Borneo. 5 timmars bussresa lockade inte speciellt mycket i mitt lite osäkra tillstånd så vi valde flyget på 45 minuter istället. Air Asia var lågprisalternativet så det bokade vi. Fortsatte till ett varuhus där vi köpte lite nödvändig utrustning (hattar, långa byxor, pannlampa) och sen tog vi en öl vid vattnet medan solen gick ner vacket i sydkinesiska sjön. Efter ett stopp på hotellet hamnade vi på restaurangen Little Italy för middag. Mcket god mat och gratis wifi, en service man verkligen uppskattar när man vill göra research under resan.

Dag 3
Uppstigning kvart över fem för transport till flyget. Resan vi köpt av resebyrån inkluderade alla transfers så det var mycket smidigt på alla sätt. Tio över åtta landade vi i Sandakan på Borneos nordöstra kust och blev hämtade av S. I. Tours guide som tog oss och en handfull andra turister till Sepilok där vi besökte Sepilok Orang Utan Rehabilitation Center där vi fick se en kortare film om deras arbete och därefter gå ut i regnskogen till den första zonen där de matar orangutanger som är under rehabilitering på första nivån. Vi fick se två stycken och det var väl kul, men det kändes som att man var på zoo trots att detta var i regnskogen utan en massa staket. Inte riktigt som att se dem i det vilda på riktigt. Efter matningen av orangutangerna dök det upp en stor mängd makaker som kalasade på resterna.

Vi bussades sen vidare till båten som tog oss ut på havet och in i Kinabatangan river som är Malaysias näst längsta. Här spanade vi och vår mycket uppmärksamma guide efter djur och vi fick ganska snabbt se orangutanger högt uppe i träden, men tyvärr bara som hastigast och på långt håll. En krokodil modell större fick vi se på mycket nära håll. Den låg med öppet gap på flodbanken och gled efter en stund ner i det bruna vattnet utan ett ljud. Första stoppet på floden blev Abai Jungle Restaurant där vi fick lunch och en stunds vila.

Efter lunchen fortsatte vi upp till Kinabatangan Riverside Lodge där vi skulle bo. Detta var ett otroligt fint ställe. Mycket ombonat, snyggt och trevligt. Personalen var precis som vår guide mycket vänliga och tillmötesgående. Efter någon timmes fritid efter installationen i vårt lilla hus så fick vi sätta oss i en mindre båt för att åka ut på floden igen. Denna gång tillsammans med guiden Sam som tog oss med på en liten sidoflod som hette Menanggul River där vi fick närkontakt med ormar, apor, fåglar, ödlor och annat kul. När båtföraren körde in spetsen på båten under ett träd och Sam sa “titta upp” så sket jag nästan på mig. 1,5 meter rakt ovanför mig låg en fet jävla orm och vilade på en gren. Backa tack! Inte farlig, sa Sam. Skitsamma, sa jag. Dåre. Vi fick i alla fall se näsapor, men inte på så nära håll som man kunde önska. Dom var lite skygga men satt lite här och där i träden. Vi såg också två olika typer av makaker, bland annat den långsvansade. Dessa figurer var riktigt roliga. Bråkade som fan med varandra och lajade runt i träden som vildar. Inte ovanligt med hopp/fall på ett par tre meter när de tappade greppet vid sina vilda lekar. På vissa ställen satt de väldigt lågt och vi kom in med båten bara några meter under ett träd där det var ett 20-tal som satt och plockade löss på varandra. Det var bland annat en liten rackare som inte var mer än någon månad gammal. Urgullig kan man lugnt säga. Kvällen innebar återigen filmtittande för Annika och toktrötthet för mig som inte var i full form ännu.

Dag 4
Tidig uppstigning för en privat båttur på floden tillsammans med guiden Matt innan frukost. Han visade sig vara otroligt kunnig om fåglar och spottade en lång rad arter på långt håll, ofta utan kikare. Vi såg bland annat vitbukig havsörn, Mörk blåkråka (Dollarbird), purpurhäger, black hornbill, black-and-red broadbill, long-tailed parakeet, ägretthäger, rödryggad havsörn, menintingkungsfiskare. Vi besökte även en så kallad korvsjö som bildats när floden tagit en ny sträckning. Inne i sjön fick vi kaffe och kex. Kexen visade sig även vara utmärkta för att locka småfiskar till båten. Annika höll ner ett kex i vattnet och vips kokade vattnet av små fiskar som åt av kexet likt pirayor på en köttbit.

Åter till lodgen för att käka frukost och efter det åkte vi (återigen bara vi och guiden) till Gomantong-grottorna där vi fick se det vidrigaste på hela trippen. En öppen grotta med tusentals fladdermöss i taket och tusentals kackerlackor på golvet. I mitten låg en enorm hög (tänk Åreskutan i storlek) med fladdermusbajs. Mysigt? Luktade så in i helvete äckligt att jag ville börja spy igen. Annika hade jobbigast med kackerlackorna men vi bet ihop och gick ett varv i grottan. Kul att ha sett, men inget jag skulle rekommendera någon att åka till. Så spännande var det inte att lukta på bajs och höra att de som jobbar i grottan klättrar upp 90 meter på stegar för att få tag i de vita och svarta fågelbon som finns i taket. De är tydligen mycket värdefulla. Jaha.

Åter till lodgen för lunch och därefter ännu en tur på floden, denna gång söderut. Precis som tidigare så är Sam otroligt duktig på att hitta djur och pekar snabbt ut allt vi annars skulle ha missat. Den häftigaste grejen på eftermiddagsturen var naturligtvis den orangutang vi hittade i ett träd. Den satt där och käkade frukt i godan ro och brydde sig inte alls om att vi åkte fram med båten och fotade. Den fortsatte bara att proppa munnen full med frukt och såg väldigt avslappnad ut. Detta var tydligen inte så vanligt så vi är glada att vi fick tillfället att komma nära. Senare svände vi in på en liten biflod där vi fick se en massa apor, några nya fåglar och en krokodil. När krokodilen gled ner i vattnet så såg man på luftbubblorna hur den sakta gled mot vår båt. Relingen är bara 20-30 cm hög så Annika blev lite skraj innan Sam lugnade henne. Finns en kul film på detta :)

Middag vid lodgen och sen film och bok på rummet innan vi somnade mycket nöjda med våra dagar i djungeln.

Dag 5
Tidig frukost vid 07.00 och därefter norrut mot Sandakan med båt. Nu träffade vi ett annat svenskt par som också var på bröllopsresa, Lennart och Ellinor. De hade spenderat en natt uppe på lodgen och inte haft samma tur som vi med djurspottningar. På vägen längs floden hoppades vi nu kunna se elefanter och krokodiler men dagens guide Zul var en riktigt usel guide. Han valde att sätta sig längst bak och sova med lurar i öronen. Sjukt kass för det behövs verkligen en rutinerad guide om man ska hitta djuren. Inte ens efter våra påstötningar gjorde han annat än att sova. Tyvärr blir Zul det sista minnet av den här lilla utflykten men totalt sett är vi otroligt nöjda med både personal, innehåll och djur. Vi rekommenderar verkligen S. I. Tours för er som ska till detta område.

På väg till flygplatsen fick vi besöka ett tempel som var ganska ointressant. Det var relativt nybyggt och kändes väldigt plastigt. Efter lunchen på ett närbeläget hotell flög vi tillbaka till Kota Kinabalu (eller KK som alla säger här). Vi bestämde oss för att försöka få ett bra rum till skapligt billigt pris på ett av de mer exklusiva hotellen så när vi kom till lyxhotellet Shangri-La så skickade jag in Annika för att förhandla fram ett bra erbjudande på ett rum. Hon lyckades mycket väl och vi residerar nu i en av deras sviter med bröllopspaket och hela klabbet (vilket bla. innebar rosenblad över hela sängen). Allt detta till vanligt rumspris. Vilken fru man har! :) Vi har ätit en utsökt middag på deras italienska restaurang där allt var toppnotch.

I morrn väntar relax, sol och bad.

Hoppas ni har haft en fin midsommar där hemma!

Hitta.se fortsätter att vara innovativa och nu har de släppt sin variant på Google Streetview i sitt labb. Man kan alltså klicka sig runt på Stockholms gator och se bilder på allt. I juni 2008 började ett par bilar åka runt och fota och nu har de tagit 2,2 miljoner bilder i riktigt bra kvalitet. Kolla om din gata finns med!

Så här ser det ut:

Testa tjänsten här eller läs mer på IDG.se. IDG.se har även ett bildspel där lustiga felaktigheter kan beskådas.

Nej, jag har inte gått igenom de 26 GB bilder och video vi hade med oss hem från vår resa. Inte helt och hållet i alla fall. Det har däremot Annika gjort. Hon hade en presentation om resan på sitt jobb förra veckan och då visade hon 192 utvalda bilder. Dessa finns nu upplagda på hennes Flickr-sida så ta gärna en titta där om ni tröttnat på att vänta på mina bilder. Mina och mina förresten, det är VÅRA bilder. Både Annika och jag var flitiga med kamerorna.

» Se bilderna här

Mitt urval av bilder blir säkert ett annat, men det får jag återkomma till.

I och med bytet till WordPress så öppnades dörren till en hel värld av plugins. Små smarta grejer man kan installera för att få tillgång till nya funktioner. Jag har testat en del redan och den första som på allvar syns är XML Google Maps WordPress Plugin som gör att jag mycket enkelt kan visa kartor direkt i bloggen.

Jag har lagt upp några gamla GPS-rutter på den nya sidan Kartor som finns i menyn. Här kommer ett exempel på hur det kan se ut:

[xmlgm {http://trail.motionbased.com/trail/kml/episode.kml?episodePkValues=6593584&episodePkValues=6593593} maptype= G_MAP_TYPE]
Större karta