Nu har det lugnat ner sig lite efter en extremt hektisk onsdag och torsdag. Jag tänkte att det var läge att göra en liten sammanfattning av allt som hänt.

Det hela började som ni alla vet när jag via Twitter bad Söderortspolisen att köra en hastighetskontroll på Mälarhöjdsvägen. Redan på onsdag morgon var dom där, och jag åkte dit som ensam fortkörare under den halvtimme de var på plats. Först övervägde jag att tiga ihjäl saken men efter bara några minuter valde jag en annan väg, nämligen att vara helt öppen och transparent med det som hänt. Det är något som många uppskattat och tackat mig för. Jag är glad för det mottagandet för det stärker min tro på att det öppna och transparenta nästan alltid är rätt väg i stort och smått.

Nåväl, jag var sen till jobbet och efter att ha släppt av son och fru på dagis så parkerade jag bilen och stressade till tunnelbanan. Hade mycket bråttom till ett möte som skulle börja klockan nio och jag drog iväg ett par tweets till Söderortspolisen på tunnelbanan och stoppade ner telefonen. Jag har notifieringar av Twitter-mentions så varje RT och mention genererade ett surr i fickan. Ju närmare jag kom jobbet, ju oftare surrade telefonen. Jag hann otroligt nog i tid till mötet och under hela tiden fram till lunch surrade det i princip konstant i fickan. Svårt att koncentrera sig på mötet, men jag valde ändå att inte stänga av notifieringarna som nu kom in med 5-10 sekunders intervall.

Under hela dagen fortsatte det sen på inslagen bana och eftersom jag inte hunnit skriva om saken på Facebook så var det någon annan som blev först med att släppa storyn där via en Twitter-skärmdump och en taggning av mig. När jag kom hem på onsdag eftermiddag började media ringa. Först ut var Aftonbladet.se medan jag fortfarande stod i trädgården, strax innan halv sex. Tackade nej till att medverka men gav OK till att använda mitt namn och inläggen på Twitter. Insåg nu att detta kommer att fortsätta så det är bäst jag tar kontrollen så gott jag kan. Hur då? Blogga om det så klart! Strax innan 18 var blogginlägget klart och nu hänvisade jag medier till bloggen och tackade nej till ytterligare kommentarer. Men ni vet ju hur media är, dom kränger och vränger för att få loss ett eget citat trots att man tackat nej. Well well, jag fortsatte snällt att svara alla som ringde. Och alla ringde. Både papper och webb.

Det som verkligen grämer mig är att jag missade att använda en hashtagg i mina inlägg på Twitter. Hade jag gjort det så hade storyn kanske kunnat trenda på svenska twitter och det hade varit riktigt kul.

Analysverktyget Topsy säger att jag hade 442 mentions under onsdagen och 70 under torsdagen. Antalet RTs är oklart, det står bara “+50″ på inläggen så jag vet inte exakt hur många det blev.

Statistiken på min blogg talar sitt tydliga språk och trots att det gick nio timmar innan jag bloggade om #speedingfail så ser trafiken ut så här:

Från 50-60 besökare per dag till nästan 4.000 både onsdag och torsdag.

Många medier länkade till bloggen och nedan finns en lista över 50 sajter som genererat inkommande trafik. Jag har länkat i de fall det finns en relevant länk.

P3s program Nyhetsguiden nämnde mig kort i dag:

Här är lite andra länkar från utlandet. Storyn har uppenbarligen fått stor spridning, speciellt som en kul notis i radioprogram. Fler länkar hittar man om man googlar på “ismarker police“.

Amerikanska NPR (public service-radio) – Speed Trap Nabs Driver Who Suggested It
The Local (svenska nyheter på engelska) – Man tweets cops to nab speeders – gets caught
Refreshing News – Swedish man tweets to police that there are too many speeders on his street. Next day he is busted for speeding on his street
Weird crime – Man’s tip leads to own speeding ticket
UIP – Man’s tip leads to own speeding ticket
News.com.au – Man tweets cops speed complaint then gets busted
AustrianTimes.at – Tweet Revenge
CBS Radio – The Friday Edition

Uppdatering 13 april 2012: Jag är med i Yahoo!s webb-tv-program Odd news. Klicka på bilden för att se inslaget.

Här kommer jag att posta länkar som dyker upp med tiden:
http://www.bike.se/nyheter/tipsade-polisen-akte-fast-93914

Polisen är aktiv på Twitter på en rad olika konton och vi har tidigare sett exempel på väldigt rådiga insatser efter larm. Jag hade ett jämförelsevis banalt problem, och bad om lite extra hastighetsövervakning i mitt närområde där många ofta kör för fort.

Söderortspolisen på kontot @OCSoderort var snabba på att svara och att hjälpa till med förmedling av önskemålet.

I morse satte jag mig i bilen och sa till Annika att det var bäst att ta det extra lugnt med tanke på min önskan på Twitter i går. Jag kör i sakta mak uppför Mälarhöjdsvägen men gasar på lite upp över krönet. Det var dumt, för på andra sidan stod polisen och mätte hastigheten. Jag åkte dit, med all rätt. Jag hade kört 42 km i timmen utanför en skola och det kostade mig 2.400 kr. Pinsamt, dumt och en bra läxa.

Vad ska man göra sen då? Tiga ihjäl det eller vara transparent och öppen? Jag valde naturligtvis det senare och många har hyllat det valet, vilket jag uppskattar. Många garvar så dom håller på att dö åt min dumhet, det bjuder jag på. Vill bara skicka med en enda grej till alla som läser detta: kör försiktigt! ;-)

Flera medier har kontaktat mig för en intervju. Jag har avböjt samtliga.

Här har ni hela konversationen:

Jag ska nu berätta historien om vår resa till Kiev, Tjernobyl och Pripjat. Allt detta ligger i Ukraina för den som inte känner till det och resan ägde rum 2008.

Större karta

Resan till Kiev
Vi började med att flyga ned till Kiev med flygbolaget Aerosvit. Resan ner gick helt utan problem och det bjöds på vodka till maten. En lovande start tyckte jag, Wille och Roger och tog in en rejäl mugg var. På flygplatsen möttes vi av en kille med en stor skylt som lydde “Wille Wilhelmsson”, rätt stavat och allt. Vi hängde med honom och han körde oss in till Kiev. Utefter vägen in mot stan kunde man se vakter stå i skogsbrynet. Vi fattade nog aldrig vad dom vaktade, men det kändes som att man var i en väldigt militär öststat. Vår fördom om Kiev var nog att det skulle vara en grå, fattig gammal öststatsstad. Gissa om vi hade fel!

På plats i Kiev
Lägenheten vår chaufför körde oss till var en stor och modern fyra mitt i stan. Där fanns alla bekvämligheter och skinnsoffa även i köket. Lite öst och mycket väst alltså. Det första vi gjorde när vi installerat oss var att gå iväg till närliggande Mandarin Plaza där det var lyxshopping som gällde. Som NK ungefär. I botten fanns det en stor matbutik med mycket bra utbud.

Ölhyllorna (vårt mål) var välfyllda med massor av ölsorter för 3-4 kronor flaskan. Wille hittade en speciell öl för 34 kronor flaskan. Mitt i butiken fanns en bar där man kunde slå sig ner och röka en cigarr om man ville. Självklart passade vi på att ta seden dit man kommer. Efter att ha släpat hem all öl och proppat kylen full så var vi ganska hungriga. Vi gick ut och letade efter något lämpligt ställe och hamnade på Arena som låg inne i Mandarin Plaza-komplexet. Arena bestod av ett antal barer, kasino och nattklubb. I den nedre baren tillverkade dom sitt eget öl och serverade mycket god mat. Vi blev inte så långvariga eftersom vi skulle upp tidigt och åka till Tjernobyl.

På vägen till lägenheten såg vi en “bap” i en källare och kunde inte motstå lockelsen av ännu ett par öl. I den här källarbaren träffade vi Igor och Nadja, två trevliga Kievbor som vi snackade lite skit med i någon timme. Välfyllda rullade vi hem de 100 metrarna till lägenheten.

Olyckan 1986
Den 26 april 1986 exploderar reaktor fyra i kärnkraftverket i Tjernobyl. Orsaken till olyckan var enligt Wikipedia “en kombination av dels reaktortypens bristfälliga konstruktion, dels operatörsfel. Operatörerna stängde av flera säkerhetssystem helt i strid med gällande regler.” Detta gjorde dom för att genomföra ett test, som bevisligen gick helt åt helvete. Effekten i reaktorn steg till över 100 gånger normal effekt. Detta resulterade i två explosioner som fick reaktorkärnan att flyga 30 meter upp i luften och därefter landa på sniskan i reaktorn. Själva reaktorkärnan väger över 2000 ton så man kan lätt förstå vilka enorma krafter det handlar om. Vid explosionerna förstördes reaktorn samt delvis själva reaktorbyggnaden och taket.

Ett moln med mycket radioaktiva partiklar (bland annat jod och cesium) steg upp från reaktorn, ut i atmosfären och blåste iväg åt nordväst över bland annat öst-, väst- och nordeuropa samt Sovjetunionen och östra Nordamerika. För Sveriges del innebar det radioaktivt nedfall över främst Gävleområdet.

Explosionerna medförde kraftiga bränder inne i reaktorbyggnaden som bekämpades av ett hundratal hjältar till brandmän. Utan deras insatser hade katastrofen kunnat bli ännu värre. De första brandmännen som anlände till olycksplatsen visste inte att det var reaktorn som brann utan trodde att det bara var en “vanlig” brand i taket. Den första styrkan leddes av löjtnant Vladimir Pravik. Han dog kort efter olyckan, den 9 maj 1986. Bränderna i byggnaden kunde slutligen släckas vid 5-tiden på morgonen, 3,5 timmar efter olyckan, men branden i reaktorns grafit fortsatte i två veckor och under den tiden fortsatte spridningen av radioaktiva ämnen från reaktorhärden. Den utdragna branden var den huvudsakliga orsaken till att olyckans effekter fick så enormt stor geografisk spridning. De radioaktiva partiklarna steg högt upp i luften och spreds över det stora området med vinden.

Dagstripp till Tjernobyl och Pripjat
Vi blev hämtade vid 8-tiden av en chaufför och en guide i en VW-buss. Guiden hette Sergei och snackade bra engelska. Sergei jobbade på det statliga företaget “Agency Chornobylinterinform” som är “The Agency of information, international co-operation and development”. Dvs. de ansvarar bland annat för officiella besök inne i den avspärrade zonen som sträcker sig tre mil runt kärnkraftverket. Det är förbjudet med turism inne i zonen, men som officiell besökare till Agency Chornobylinterinform så går det bra att besöka området tillsammans med en guide efter att man ansökt, blivit godkänd och betalat en rejäl slant. Färden mot zonen gick i bakfyllans tecken men Sergei undehöll oss med lagom stora kunskapsblock hela tiden.

Vid tremilsgränsen fick vi gå ur bussen och visa upp pass som nogrannt kollades mot de listor som vakterna hade. När allt var ok så öppnade dom bommarna och släppte in oss. Inne i zonen ser man nästan inga människor och knappt några hus heller. De hus som finns längs vägarna har till stor del gömts i den vegetation som fått härja fritt i 22 år utan mänsklig påverkan. På vissa ställen pekade Sergei och vi kunde se resterna av byar inne bland träden. Det finns också en del byar som helt har skövlats och begravts i stora jordhögar för att på så sätt minska strålningen. En typ av sanering alltså. Det finns även en inre zon vid enmilsgränsen och där kollade de också papper innan vi fick komma in.

Stopp i staden Tjernobyl
Vårt första stopp blev staden Tjernobyl som ligger ca 14 km söder om själva kärnkraftverket. Där fick vi besöka Sergeis kontor och han berättade att det nu bodde upp till 4000 personer i staden, men bara under tiden de arbetade med olika uppdrag inne i zonen. Inga permanentboende är tillåtna inne i zonen men det finns ungefär ett hundratal personer som flyttat tillbaks in i zonen efter evakueringen och myndigheterna har låtit dom stanna. Eftersom det bor folk i Tjernobyl så finns det behov av underhåll av hus och infrastruktur men man vill inte gräva i marken för då kommer radioaktivt damm att frigöras. Resultatet har blivit att alla nya rör har dragits ovan jord.

På kontoret fick vi titta på bilder och olika typer av kartor, bland annat en som visar hur mycket strålning det är i olika områden av zonen. Vi fick även skriva på ett papper där vi godkänner de regler som gäller i zonen. Efter detta var det dags att hoppa in i bussen igen och bege oss bort mot kärnkraftverket.

Kärnkraftverket
Första stoppet blev på ca 1500 meters avstånd där vi fick gå ur och fota och testa lite med strålningsmätaren. Höll man ut den i gräset så steg strålningen direkt. Det var fotoförbud när vi kom närmare kärnkraftverket så vi höll kamerorna långt från fönstrena så att ingen vakt skulle få för sig att vi fotade. När vi kommit runt till baksidan av reaktor fyra så var det okej att fota igen, men bara i en viss vinkel och inte närmare än den minnesstaty som fanns. Innan fotosessionen fick vi gå in i ett hus där en vänlig dam berättade väldigt initierat om olyckan och följderna. I huset fanns en modell av reaktor fyra och damen visade hur reaktorkärnan hade flugit upp 30 meter vid explosionen.

I rummet med modellen fanns ett stort fönster som vette mot reaktorn. Där fick man inte fota, men jag lånade guidens strålningsmätare och gick fram till fönstret. Den tjöt direkt. Strålningen var på ca 8 om jag minns rätt. I Sverige ligger normal bakgrundsstrålning på 0,1 så detta var alltså 80 gånger högre strålning. Värre skulle det bli…

Nu var det dags för fotosessionen ute vid minnesstatyn så vi fotade och filmade i ett par minuter. Helt overklig känsla att stå så nära centrum för den ofattbara katastrof som påverkat stora delar av Europa och ödelagt ett jätteområde i Ukraina. För att inte tala om alla mänskliga öden som påverkats så mycket av katastrofen. Men som sagt, värre skulle det bli…

Pripjat
Vi åkte nu vidare mot den helt övergivna staden Pripjat som byggdes 1970 för att husera alla som skulle arbeta vid kärnkraftverket. Här bodde 50.000 personer vid tiden för olyckan och staden var något av en mönsterstad enligt sovjetisk modell. Staden evakuerades först ett par dagar efter olyckan, men då gick å andra sidan evakueringen mycket fort. Hela staden tömdes på folk på bara några timmar med hjälp av 1.200 bussar. Invånarna fick bara veta att de skulle evakueras tillfälligt medan staden sanerades så ingen packade speciellt mycket saker. Evakueringen blev permanent och ingen tilläts återvända.

Första stoppet på väg mot Pripjat gjorde vi på en vägbro som erbjuder en fin utsikt mot kärnkraftverket. Det var hit många invånare från staden tog sig för att beskåda branden. Det visade sig bli ett ödesdigert val eftersom vinden låg på i riktning mot bron och de som stod här blev mycket hårt drabbade av strålningen.

Väl inne i staden parkerade vi bussen och gick på en lång promenad som började vid stora torget och fortsatte via kulturhuset, det tivoli som aldrig hann invigas, badhuset, en av stadens sex skolor och mängder av bostadshus. Mycket märklig känsla att besöka dessa platser och känna att det är helt öde.

Inte en människa så långt man kan se, annat än två andra besökargrupper. Det är ofarligt att gå omkring i Pripjat så länge man håller sig på asfalten och betongen, all grönska är radioaktiv. Detta beror på att det radioaktiva nedfallet har spolats bort från alla asfalt- och betongytor när det har regnat. Vi kände nog alla tre att det var en mycket märklig upplevelse att promenera omkring i Pripjat och se alla öde hus. Tyvärr finns inget av värde kvar i husen, allt är plundrat och länsat.

Red forest
Efter ett par timmar i den öde staden tog vi vår buss och körde tillbaka mot staden Tjernobyl under tystnad. Jag passade på att ringa hem till Annika och berätta lite kort om resan. Precis när jag lugnat henne och sagt att det inte är någon fara med strålningen så börjar strålningsmätaren tjuta utav bara helvete och vi ser hur den snabbt stiger upp på rekordnivåer. Den var upp på 18 och vände, det är alltså 180 gånger normal bakgrundsstrålning som finns överallt i världen. Detta var alltså inne i bussen. Hade man stannat och gått ut så hade strålningen varit ännu högre. Orsaken till denna strålningstopp var att vi just då passerade området som kallas “Red forest”. Ett radioaktivt moln landade här och färgade skogen röd. Av alla platser i zonen så är detta en av de mest förorenade. Skogen har skövlats och grävts ner, men strålningen är ändå väldigt hög och därför körde vi igenom området i ganska hög fart.

Skeppskyrkogården
Innan vi kom fram till Tjernobyl igen så tog vår guide oss ner till Tjernobyls gamla hamn. Där ligger nu en mängd gamla skepp och rostar. Alla är för strålskadade för att använda.

Femrätters middag
Tillbaka på Agency Chornobylinterinforms kontor fick vi först tvätta händerna innan vi kunde mäta oss i den enkla strålningsmätare som fanns. Den såg ut att vara från 50-talet. Efter detta bjöds vi på en riktigt rysk middag. Fem rätter som i stort var mycket goda, men lite konstiga med svenska ögon sett. Korvtallrik, ostöverbakad fisk, rotfruktssoppa och två olika efterrätter och till det en mörk söt dryck som smakade rök. Den tillverkades av torkad frukt berättade vår guide. Alla var mycket hungriga och törstiga eftersom det var förbjudet att äta, dricka och röka under vår tur till kärnkraftverket och Pripjat. Orsaken var att man skulle riskera att få in strålning i munnen om man råkat pilla på något med fingrarna.

Efter middagen var det åter uppsittning i bussen och hemfärd. Vid tremilsgränsen fick vi gå ur och testa oss i en större strålningsmätare, även den såg ut att vara från 50-talet. Alla klarade sig så vi kunde åka mot Kiev igen. Kvällen spenderade vi på Arena, samma ställa som kvällen innan, och det blev lite mat och några öl innan vi drog oss hemåt för att samla lite energi inför lördagens planerade rundtur i Kiev.

Rundtur i Kiev

Wille hade ordnat med en privatguidning av Kiev och vår guide hette Polina. Hon var en 22-årig student som gillade språk och därför hade lärt sig svenska. Efter några månader som utbytesstudent i Sverige så pratade hon nu mycket bra svenska. Hon släpade runt oss i kyrkor, kulturkvarter och så vidare. Wille konverserade hela tiden medan jag och Roger gick som två skuggor och var bakis-trötta.

Lunch intogs på ett ställe som nog var ett av Kievs bästa när det kom till inhemsk mat. Mycket gott och vi bjöds dessutom på underhållning av personalen. De sjöng och spelade flera gånger. Stället var mycket speciellt inrett. Såg ut som en gammal bondgård invändigt.

Efter maten gick vi bort till jättestatyn “Mother motherland” som mäter 102 meter (frihetsgudinnan mäter 93 meter) och syns från stora delar av Kiev. I anslutning till statyn finns massor av gamla krigsmonument som är riktigt pampiga och propagandamässiga.

Partykväll i Kiev
Lördagskvällen spenderade vi tillsammans med tre andra Svennar. Oscar hittade jag via hans hemsida Pripyat.nu (som numera redirectar till chornobyl.se) där jag hittade en bild till ett tidigare blogginlägg. Han hade med sig sin kompis Martin som precis som Oscar bor i Kiev. Sista deltagaren i festligheterna var Niklas som fått korn på oss via någon av Willes kontakter.

Vi körde lite fest i Niklas lägenhet och styrde sen kosan ut till en nattklubb. Där tillämpade dom systemet “Face control” som innebär att dom kan neka vem dom vill utan att behöva tala om varför. Jag var tydligen för ful för jag fick inte komma in. Vi åkte alltså vidare till nästa ställe där jag hade bättre lycka. Ett problem uppstod dock. Jag fick inte ta med mig min lilla pocketkamera in på klubben. Jag funderade lite på hur jag skulle lösa det och tog helt enkelt seden dit jag kommit och smög upp 100 pengar i handen på vakten. Sesam öppnade sig för mig och min kamera. Det blev en kul kväll :)

Jag kan verkligen rekommendera en resa till Kiev även om man inte vill besöka Tjernobylområdet. Kiev är numera en högst modern storstad som har mycket att erbjuda.

Fler bilder finns här:
Henriks bilder – Tjernobyl och Pripjat (Flickr)
Henriks bilder – Kiev (Flickr)
Rogers bilder (Flickr)
Willes bilder (Facebook)

Det finns även en del videoklipp som kanske kommer att publiceras i framtiden men med tanke på att det tog nästan tre år att publicera denna bloggpost samt bilderna, så lovar jag inget :)

Minns ni när jag skrev om Joaquin Phoenix konstiga besök hos David Letterman i februari 2009? Nu har hela bluffen avslöjats och Joaquin har varit tillbaks hos Letterman.

Läs först denna bakgrundsartikel från HD.se:

För ett och ett halvt år sedan gästade skådisen Joaquin Phoenix The Late Show med David Letterman. Han gjorde ett förvirrat intryck, mumlade, verkade gå på droger och svarade inte på Lettermans frågor om varför han gett upp skådespelarkarriären för att satsa på en karriär som rapartist.

Enligt rapporterna var David Letterman rasande efteråt.

För ett par veckor sedan hade filmen ”I’m still here” premiär. Den sades först vara en dokumentär om Phoenix allt trasigare liv, men regissören Casey Affleck medgav till sist att alltihopa varit en bluff. Och istället ett försök att undersöka kändisskapets avigsidor.
I veckan var Joaquin Phoenix tillbaka hos David Letterman. Ett besök som många sett fram emot.

Så vad gjorde Letterman av pratstunden?

a) Tog upp ett intelligent resonemang om den galna symbiosen mellan media och underhållningsindustrin och vad den gör med kändisar och framförallt vilken effekt den har på oss vanliga tittare?

b) Betedde sig som en bitter barnunge och började skrika om att han skulle ha en miljon dollar i ersättning för sin medverkan i filmen?
See for yourself…

Del ett (börjar vid 02:25):

http://www.youtube.com/watch?v=NHHanVZ4mDU

Del två:

http://www.youtube.com/watch?v=HqJh2aQcH5s

Jag och Annika ska flyga luftballong. Vi har två biljetter för detta och i går kväll skulle jag boka in en lämplig dag via företaget Ballongflyg Upp & Ner AB.

De erbjuder två olika sätt att boka, dels via telefon på de begränsade tiderna 10-14 på vardagar och dels via internet. Jag valde naturligtvis att boka via internet. Tyvärr gick inte det så bra för Upp & Ner har ett bokningsystem som inte funkar på Mac.

De skriver tydligt på bokningssidan: “Använd alltid Internet Explorer när du använder vårt bokningssystem.”. Alltså en webbläsare som inte finns till Mac. Jag försöker ändå, först med Chrome och sen Safari och Firefox. Det funkar inte. Jag blir sur och skriver i affekt en tweet och en Facebook-status om saken.

Upp & Ner Ballongflyg är fan SÄMST på kundservice. Bokningen funkar BARA i IE. Dvs. ej på Mac. Förbannade skitföretag.

Via Twitter får jag ett par svar:

Jan Videren: Vi fick det knappt att funka i något OS, i NÅGON browser :(

Kristoffer Rengfors: Upp och ner har väl nån form av bluffaktura/lagbrottshistoria också. Så att servicen suger är väl föga förvånande.

Det senare känner jag inte till, men det låter ju inte bra.

Via Facebook svarar en person:

Råkade också ut för den. Nån borde väl kunna erbjuda tvångsvård för IT-handikappade företag?!

Ja, det kan man verkligen tycka.

I dag på morgonen lyckas jag via min jobbdator genomföra bokningen i Internet Explorer. Bokningssystemet är verkligen uselt, även om det funkar. Fult och krångligt. Men jag får min bokning och är nöjd med det.

Det är sen det händer. Runt lunch får jag ett mail som får mig att tappa hakan en stund.

Jag använder själv Mac och kan göra bokning i vårt system. Men det är enklare med Explorer då vårt system stöder den webläsaren. Om du tycker att vi är ett skit företag bara för att vi inte prioriterar att lägga pengar på att bygga vårt system så att det fungerar friktionsfritt för oss få Mac användare så får du tycka det. Trångsynt!! Acceptera att du tillhör en minoritet och att alla företag inte har möjlighet att lägga resurser på detta. Det går bra att ringa också! Vilka starka ord du tar till för en sån struntsak. Casbàr Anderson VD på Ballongflyg Upp & Ner AB

Jag är i nuläget inte säker på att det verkligen är Ballongflyg Upp & Ner ABs VD som skickat mailet. Jag har ringt växeln (10 min telefonkö trots att jag inte skulle till bokningen) och sökt honom för att verifiera men han var inte inne. Något mobilnummer kunde jag inte få så jag får försöka senare, via växel och förmodad telefonkö.

Av mailets formuleringar kan man inte riktigt dra slutsatsen att det verkligen är VDn som skickat mailet. Dels kallar han sig “Andersson” trots att den riktiga VDn ska heta “Agriwill” i efternamn enligt AllaBolag.se och dels är mailet så klumpigt formulerat och fyllt med särskrivningar att det skulle kunna vara någon mindre begåvad skolunge som författat det.

Om vi för stunden antar att det är VDn som skrivit mailet så tycker jag det är högst anmärkningsvärt att en företrädare för ett kritiserat företag hör av sig till en kund på detta sätt. Jag väljer att svara på mailet här via bloggen, punkt för punkt.

Jag använder själv Mac och kan göra bokning i vårt system.
Jaha? Det hjälper knappast mig att du förringar mitt problem med det system ditt företag tillhandahåller.

Men det är enklare med Explorer då vårt system stöder den webläsaren.
Ni har alltså köpt eller byggt ett system som bara stöder IE? Det är ju verkligen skitkorkat. Ett tips: köp eller bygg system som stöder gängse webbstandarder så slipper ni problemet med browsers (och kanske även sura kunder som bloggar om er).

Om du tycker att vi är ett skit företag bara för att vi inte prioriterar att lägga pengar på att bygga vårt system så att det fungerar friktionsfritt för oss få Mac användare så får du tycka det.
Det får jag? Tack!

Trångsynt!!
Men vänta nu! Först skriver du att jag FÅR tycka det, och sen kallar du mig trångsynt? Ditt företag levererar en klart undermålig upplevelse (och detta innan jag ens satt min fot i er ballong) och när en kund påpekar detta så kallar du kunden trångsynt? Du är en tomte.

Acceptera att du tillhör en minoritet och att alla företag inte har möjlighet att lägga resurser på detta.
Jag accepterar verkligen att jag tillhör (en växande) minoritet som föredrar Mac, men det behöver absolut inte innebära att man ska behöva acceptera att företag bygger webbsystem som enbart funkar på en browser på en plattform. Det är inte dyrare att bygga ett system som funkar i de flesta browsers.

Det går bra att ringa också!
Ja, det gör visst det. Om man har tid att vänta i er telefonkö. Jag trodde dock att ni satsat på det webbaserade bokningsystemet för att slippa att kunder ringer er. Ringande kunder är en större kostnad, som du kanske vet. På er bokningssida kan man läsa, i fet stil:

“Vi vill uppmuntra alla att använda vår bokning på Internet. Vi har investerat i detta program för att underlätta för våra passagerare och öka tillgängligheten genom att ni kan göra bokningar och avbokningar själva dygnet runt.”

Se där. Ni har ju tänkt rätt, men gjort fel. Det är inget att deppa över. Gör om och gör rätt bara.

Vilka starka ord du tar till för en sån struntsak.
Ja, det kanske var starkt att kalla er SKITFÖRETAG, men jag tycker verkligen att ert bokningsystem ger mig som kund en usel upplevelse. Vill du att jag som kund ska ogilla er innan jag ens tagit del av det ni faktiskt försöker erbjuda?

Bokningsystemet fick mig att ogilla er men det var det här mailet som tog priset. Jag tycker nu att ni är ett komplett skitföretag som är oförskämt mot era kunder. Jag kommer i alla lägen att välja andra företag framför ert i framtiden och jag kommer inte tveka att berätta om mina erfarenheter, goda (vi hoppas ballongfärden blir bra trots allt) som dåliga.

Så, är du nöjd med ditt bokningssystem och ditt mail nu?

På Flightradar24.com kan man se hur flygtrafiken över Europa rör sig i realtid. Norra Europa är helt rensat på flygplan på grund av askmolnet från vulkanen Eyjafjallajökull.

Jag har alltid gillat byggföretaget JM. Jag gillat deras lägenheter och deras kommunikation. Jag har varit på deras visningar och jag har varit VIP-kund som fått hem deras kundtidning. En potentiell kund mitt i deras målgrupp. Det är slut på det nu. Och det är JMs eget fel.

I veckan kom det nämligen hem ett brev från JM. Där fanns ett VIP-kort och ett brev. I brevet hade de skrivit ut mitt användarnamn, min mailadress och mitt hemliga lösenord till “Mina Sidor” på JM.se. Detta fick mig att bli jäkligt förbannad. Deras hantering av mina och alla andra kunders uppgifter är vårdslös och respektlös. För det första så är det helt idiotiskt att spara lösenordet i klartext. Lösenord ska vara krypterade, punkt! För det andra är det helt idiotiskt att distribuera samtliga uppgifter i tryckt form, utan att jag har bett om det. Användaruppgifter skall aldrig distribueras utan att jag själv har bett om det.

Effekten av detta blir alltså att jag nu har begärt att de raderas samtliga uppgifter om mig i sina system och jag har lovat att aldrig någonsin registrera mig hos dem igen så länge de inte har presenterat en kraftfull förändring av den här hanteringen.

Så snabbt kan det gå att helt förlora ett förtroende och en kundrelation som man byggt upp under lång tid. Tänk på det, JM och alla andra.

Jag har inte ens orkat undersöka hur mycket detta står i strid med PUL, men jag gissar att JMs hantering är helt oförenlig med den lagen.

Ett utdrag ur Användarvillkor för JMs webbplats:

Policy för behandling av personuppgifter
JM har som målsättning att alla personer vars personuppgifter behandlas av JM alltid skall kunna känna sig säkra på att den personliga integriteten respekteras och att hans/hennes personuppgifter behandlas med tillbehörlig försiktighet.

JM kommer att följa nationell datalagstiftning gällande insamling och användning av till individer kopplade data (personuppgifter), såsom Personuppgiftslagen. Personuppgiftslagen reglerar behandlingen av personuppgifter och kommer att tillämpas för de flesta av JMs aktiviteter.

Jag skulle adressändra en prenumeration jag har och för att spara tid för både mig och företaget som anlitats för att hantera prenumerationsärenden åt förlaget så gick jag in på deras hemsida. Där kunde man utföra ändringar på egen hand om man hade sitt kundnummer och postnummer. Jag hade tyvärr inte mitt kundnummer tillgängligt så jag fyllde i ett formulär och beskrev mitt ärende. Inga konstigheter kan man tycka, men det automatiska mailsvaret jag fick från Titeldata fick mig att tappa hakan en liten bit. Kolla här:

Jag får alltså hjälp med mitt ärende “inom tre – fem vardagar”, men de slänger även med en liten reservation om att det kan ta ÄNNU längre.

Vad hade hänt om jag hade ringt till Titeldata? Har de 3-5 dagars telefonkö också? Knappast. Varför prioriteras mailande kunder ner och får sämre service?

Uselt Titeldata! Uselt.

I går skrev vi under köpekontraktet för en villa i Mälarhöjden.

Det är ett hus i stort behov av renovering och det ska bli både kul och spännande att ge sig på en sån sak med den begränsade kunskap och erfarenhet vi har. Som tur är har vi ytterst kompetent folk på nära håll som har lovat att hjälpa oss.

Jag har lagt upp alla bilder från mäklarens objektbeskrivning på min Posterous-sida.

I kväll har dansgruppen Bounce hyllat Michael Jackson genom att framföra orginalkoreografin till “Beat it” på olika platser i Stockholm. Det börjar med att en person i en stor folkmassa börjar att dansa och sedan hänger fler och fler på. Otroligt effektfullt och häftigt. Senare i kväll (23.30) är det meningen att ett tredje framförande ska ske på Stureplan.

http://www.youtube.com/watch?v=je1KOcBYGjM

Inspirationen till detta event kommer från T-Mobiles event som blev en reklamfilm. Detta genomfördes i London i januari i år.

http://www.youtube.com/watch?v=VQ3d3KigPQM

Läs mer om Bounces grej här.