Dumburkens dödsdom

Mycket bra och lång text om tv av Andreas Nordström som jag helt hade missat när den publicerades i mars. Läs den!

Dumburkens dödsdom

LOS ANGELES. Senare i år börjar SVT visa Studio 60, Aaron Sorkins nya tv-serie om tv för alla som älskar tv. Efter sju säsonger av dånande applåder för Vita huset vill Sorkin ta oss bakom kulisserna på en komedishow inspirerad av Saturday night live, men också låta oss tjuvkika in i tv-chefernas konferensrum.

Inledningsscenen är så snygg att jag vill gå ner på knä och slicka på rutan.
Efter ett korkat beslut för mycket av någon fegis i ledningen får chefen för showen nog. Mitt i direktsändning reser han sig och håller ett brandtal om fördumningen inom tv. Om hur folk som äter maskar och leker Donald Trump kommit att kallas för underhållning. Ögonblicket senare får han sparken.

Det finns bara ett problem med det här klassiska tv-ögonblicket. Sorkin ljuger.
Tv har nämligen aldrig mått så bra som nu. Och ännu viktigare, tv har aldrig varit smartare.

Där HBO tidigare var ensamma om att leverera hypermoderna dramer på den amerikanska kabelmarknaden utmanas de nu aggressivt av lilla fiffiga Showtime.

Antalet pratshowvärdar som kan prata brallorna av Jay Leno och David Letterman börjar likna en skolklass: Craig Ferguson, Stephen Colbert, Jon Stewart, Jonathan Ross.

På 90-talet grät vi när vi Seinfeld tog farväl. Nu skrattar vi så högt åt Ricky Gervais att ingen kan höra ljudet av Jerrys hårfön.

– Tv befinner sig i en guldålder just nu. Jag önskar att jag hade mer tid att titta, säger Simpsons skapare Matt Groening när jag träffar honom i Los Angeles.