Inledningsscenen är så snygg att jag vill gå ner på knä och slicka på rutan.
Efter ett korkat beslut för mycket av någon fegis i ledningen får chefen för showen nog. Mitt i direktsändning reser han sig och håller ett brandtal om fördumningen inom tv. Om hur folk som äter maskar och leker Donald Trump kommit att kallas för underhållning. Ögonblicket senare får han sparken.

Det finns bara ett problem med det här klassiska tv-ögonblicket. Sorkin ljuger.
Tv har nämligen aldrig mått så bra som nu. Och ännu viktigare, tv har aldrig varit smartare.

Där HBO tidigare var ensamma om att leverera hypermoderna dramer på den amerikanska kabelmarknaden utmanas de nu aggressivt av lilla fiffiga Showtime.

Antalet pratshowvärdar som kan prata brallorna av Jay Leno och David Letterman börjar likna en skolklass: Craig Ferguson, Stephen Colbert, Jon Stewart, Jonathan Ross.

På 90-talet grät vi när vi Seinfeld tog farväl. Nu skrattar vi så högt åt Ricky Gervais att ingen kan höra ljudet av Jerrys hårfön.