Kjell Häglund skriver träffsäkert och intressant om hur traditionell svensk nöjesjournalistik nått någon slags bottennivå medan nöjesjournalistiken i bloggvärlden blir allt vassare och allt snabbare.
Mycket läsvärd text så ge inte upp efter hälften. Här nedan finns ett kort utdrag.
Medan den journalistiska mångfalden är stor på nätet likriktas de traditionalistiska medierna med nyhetsbyrå-rewrites och en urvattnad känsla av för lite, för likadant, för sent, och print-nöjesjournalistiken – ja, ämnesjournalistiken över huvud taget – är så nedmonterad och etiskt uppluckrad att den allt oftare hamnar på rena råttan-i-pizzan-nivån. Det är inte på nätet man löper störst risk att falla offer för myter, rykten och ankor utan i svenska dagstidningar, som skär ner på redaktionell sakkunskap och ändå försöker hålla jämna steg med flödet på nätet. Den journalistiska kompetensen har flyttats från dyra redaktioner till billiga bloggar, till ett kreativt kluster av små specialredaktioner med webbförankring och djupa internationella kontakter. Maktskiftet handlar, rent konkret, om att – för att ta ett exempel i mängden – en djupt kunnig teveblogg som 43 minuter inte bara kan sitt ämne bättre och mer passionerat än nöjesjournalisterna som skriver av TV4:s pressmeddelanden, utan att den också är snabbare och mer lättillgänglig än deras dagstidning. (Det var för övrigt 43 minuter som först dementerade fejknyheten om teveserien Vänners återförening, redan natten innan den levererades till Stig Hadenius och alla andra DN-prenumeranters brevlådor.) Via Weird science (läs hela texten där)
|