Fick senaste numret av tidningen Stureplan i mitt postfack i dag. Av de första 23 sidorna består 21 av olika annonser för varumärken som Bulgari, Dior, Nicolas Feuillatte, Georg Jensen, Svenskt tenn, Efva Attling, J. Lindeberg, Tiger, Lava, Ralph Lauren.
Det är helt klart att annonsörerna uppskattar tidningen och dess målgrupp, men det jag undrar är hur fan det kunde gå så fel att Stureplansmentaliteten och Stureplansstilen blev någon slags innepryl som slås upp stort i media. En till ytan pytteliten plats har fått ett enormt genomslag och fått ge namn till både en tidning och en webbsida. Nu är det ju inte bara bratsens egen hustidning Stureplan som exponerar det äckliga livet utan det sker ju även i kvällspressen, veckopressen, magasinen och till och med i morgontidningarna. Vem minns inte DNs stora reportage om champagne-orgierna i Båstad i somras?
Tidningen Stureplan listar i detta nummer de personer som de anser är “de 100 mest inflytelserika på Stureplan”. De tror att de är “de som har makten i Sverige”. Oj oj, inte konstigt då att listan toppas av prinsessan Madde, en modeskribent på den ena kvällstidningen och en ung krönikör på den andra. De som har makten i Sverige, som sagt.
En förklaring till hypen kring Stureplan kan nog vara att vi har tre kungabarn som är i precis rätt ålder. De är unga, gillar att festa och har dyra vanor. Sen dras pöbeln med. De som vill vara nära och de som vill leva samma liv. Internationellt har vi ju trash-ikonen Paris Hilton som gör sitt för att hålla liv i party/shopping/dekadens-stilen.
Allt går i cykler, och hur länge håller den här trenden i sig? Man måste ju säga att den har fått ett kraftigt fäste och det är mycket starka krafter som vill att det så ska förbli. Jag ger det några år.
Vilken ursnygg sida!
Jag säger bara det.