Andres och Zandra hade övertygat ett helt gäng vänner om att det var en bra idé att bege sig till Debaser i går kväll. Så här i efterhand kan jag inte annat än hålla med.
Vi började med ett par öl och en bit mat (chiliburgare med bacon och ost för min del) tillsammans med trevligt snack. Bandet vi hade kommit för att se representerades av Björn. En trevlig prick med många roliga stories att berätta.
Bandet vi skulle se hette Willy Clay Band och jag visste absolut ingenting om dem på förhand. Fick dock veta att de spelade musik inom en genre som kallades americana. Typ country. Först ut på lilla DFB (Debaser Franska Bukten, Debasers bakficka) var dock Michael Saxell. I publiken fanns både Lill Lindfors och Björn Kjellman. Michael spelade finstämd och tidvis mycket rörande akustisk musik. Det var så bra att jag spontanköpte Michaels nya skiva “Wonky Windmill“.
Kvällen fortsatte med Willy Clay Band (som är ute på en turne med herr Saxell). Vilken öppning! Vilken känsla! Jag blev lite tagen av att det var så bra. De lyckades fånga både vemodet, stämsången och det lite sorgset sköra. Mycket bra! Påminner en aning om Weeping Willows faktiskt. Mest på grund av stämsången och vemodet, men där stannar nog likheterna. Den här konserten var riktigt bra och jag köpte naturligtvis även deras skiva.